Hane f 1978, svart/vit/tan, e NUCH Törnåkras Bellman u SUCH Bumble-Bee

Stamtavla och övriga uppgifter på Rasdata HÄR

Det började i en valplåda i köket en sommardag 1978. Kärlek vid första ögonkastet kallas det visst – men så där i början var det ensidigt från min sida då den lilla nyfödda svart/vit/tan valpen av naturliga skäl inte kunde blicka tillbaka. Jag smickrar mig med att säga att kärleken så småningom blev ömsesidig. Jag hade redan innan bestämt att behålla en tik i min första kull, men Brandy, som han kom att kallas, började sitt liv som han sedan fortsatte. Med bestämd uppsyn och ett intagande sätt visade han att han var medelpunkten i universum och detta var hans fasta övertygelse hela livet. Naturligtvis kunde jag inte motstå honom, vilket heller ingen annan kunde som sedermera lärde känna honom. Flertalet var t ex de valpköpare som före hade tingat en tikvalp men som sedan efter att de hade träffat Brandy ändrade sig och tog en hanvalp i stället.

Brandy var verkligen en riktig springer i alla aspekter. Det engelska uttrycket “will to please” var i högsta grad hans ledstjärna. Även om han med glimten i ögat inte alltid gjorde som man bad så översåg man oftast med det. En hund med så stark tro på sig själv och så stark personlighet har svårt att göra bort sig och mig veterligen hände det bara en gång att han “tappade ansiktet”. Vi hade denna sommar skaffat två grisar för uppfödning och dessa placerades i en hage med elstängsel runt. När Brandy första dagen skulle inspektera djuren gick han så klart rätt på stängslet och fick en ordentlig smäll. Tjutande såg han sig snabbt om för att kolla om någon sett honom, vilket jag gjort. Han var sig inte lik på flera dagar efter det – och grisarna ignorerades totalt.

Vissa andra egenheter han hade var ibland lite våghalsiga. Jag minns ett besök på Gotland hos goda vänner där Brandy av någon anledning var inomhus och vi var i trädgården. Fönstret stod öppet på andra våningen och tänk er min förskräckelse när jag plötsligt ser honom komma hoppande ut genom fönstret! Orsaken? En kanin som sprang genom trädgården som verkligen fick uppleva att bli jagad av en flygande fågelhund. Lyckligtvis landade han oskadd. Ett annat påhitt var att klättra på stegar vare sig de var resta mot träd, husväggar eller annat. Problemet var att han inte alltid kunde ta sig ner. Hörde man ett ynkligt gnällande så sa man alltid t ex “kan någon hjälpa Brandy ner från körsbärsträdet”…

Han var alltid följsam och uppmärksam och älskade att lära sig saker. Första starten på lydnadsprov vid 11 mån ålder t ex resulterade i 191 poäng av 200. Allt gick väl till klass III men då hade hans spjuverfasoner kommit på att det fanns publik vid dessa tillfällen och att de skrattade och applåderade när han gjorde roliga saker. Vi ska dra en barmhärtighetens slöja över vår första och enda start i klassen där Brandy mycket tjusigt levererade apporterna till domaren i stället för till mig, och vid fjärrdirigeringen i ett mycket korrekt och bra tempo växlade mellan sitt, ligg och stå. Han hade fått 10 poäng – om det inte hade varit för en sak – jag hade inte hunnit ge ett enda kommando utan han utförde det helt själv. Nåja, ett 3:e pris fick vi, men det var nog mest som tröst.

Därmed övergick vi till jaktträningen i stället. Vilket inte var så mycket att träna på, han kunde det mesta spontant. Han hade en otroligt mjuk mun, jag såg aldrig att han krökte en fjäder eller ett hår på något vilt, dött eller levande. Hemma i trädgården apporterade han med varligt grepp allt från katter till små fågelungar som trillat ur boet. Problemet jaktprovsmässigt var att han var helt lydig och i hand upp till ca 15 m, men sedan tog hans egodrift överhand och han tyckte att han kunde sköta uppgiften själv. Det innebar att han oftast sökte sig för långt ut och även om sökmönstret ofta var bra så var det inte direkt efter förarens anvisningar…Nåja, med en del träning kom vi så långt att han under ett prov gjorde ett mycket snyggt fältarbete och resten var det inga som helst problem med.

Lika mjuk och följsam som han kunde vara mot barn och andra djur lika vrålande arg kunde han bli på de få saker han hatade i livet – i nu nämnd ordning: labrador retrievers, andra hanhundar som utstrålade samma ego som han själv – och grävlingar. Hur hans agg till de förstnämnda uppkom vet jag inte men han kunde inte se en labbe ens på avstånd utan att det började mullra i magen. Att en hund med så stark självkänsla har svårt att tolerera andra likasinnade är helt naturligt, och det var ganska fascinerande att se hur han mycket snabbt hade klart för sig skillnaden på olika hanar. De som inte var ledartyper var t ex helt ok att leka med. Grävlingarna stiftade han bekantskap med en mörk höstkväll. Han följde vittringen in i en vägtrumma och när grävlingen gick till anfall insåg han att han hade inget val utan att slåss för sitt liv. Själv var jag höggravid och kunde bara stå i mörkret och se på. Efter ca 10 min fight fick dock Brandy grepp om strupen och grävlingen började ge upp dödsskrik. Då äntligen kom husse med ett gevär men det tog nästan ytterligare 10 min efter skottet innan Brandy vågade släppa sitt grepp. En trasig hörntand och lite rispor blev enda sviterna samt förstås en oresonlig ilska mot grävlingar så vi fick passa honom ideligen. Trots detta lyckades han hösten därpå ta hämnd, en kväll kom han stolt och triumferande över gårdsplanen med en död grävlingunge.

Utställningsmeriterna var ganska snabbt avklarade så fort han hade kommit över unghundsstadiet. Angenäma minnen från Åland där vi tog cert ena året och CACIB det andra, där två hanar rök ihop precis när bästa hane skulle placeras. Brandy stod där och viftade glatt med svanen och tänkt nog “slåss ni, så vinner jag” vilket han alltså gjorde. Enda missen blev Norge där han första och enda gången sedan han kom i ökl inte fick CK, men väl var 1:a i segrarklass. Roligt minne är också när vi en helg tävlade på jaktprov på Gotland och gick till pris, åkte hem och redde ut alla kardborrar, och helgen efter ställde ut i Malmö och tog cert. Är man en allround springer så är man…

Avelshunden Brandy fick 15 kullar och i de allra flesta föddes stort antal valpar, övervägande tikar. Den största kullen var på egna kenneln där han en gång fick 14 valpar med Ch Brigadoon C Remy Martin, varav 12 överlevde. De barn som mest lät höra talas om sig var väl bl a SLCH Beeline Winnie The Pooh som förutom att han är lydnadschampion även är fullcertad och med BIG-placeringar på SKK varit uttagen som Springer Klubben representant till SM i Viltspår 1989. Vidare tillika fullcertade Beeline Taste of Toffee och Beeline Tweedledee Tweedledum, den senare även med pris på jaktprov. Certvinnnande barn finns även i Danmark och Finland samt i Tyskland finns en dotter (född på kennel Brigadoon) som var den första engelska springern att bli godkänd på jaktprov där. Brandy´s linjer har gått vidare i springeraveln främst genom ovannämnda hundar som var u Remy Martin alla tre, läs mer om dem på hennes sida. Andra uppfödare/kennlar som har/har haft hans blod är t ex Revirets, Brigadoon, Sanques, Sunnyways, Pralinens, Windsongs, Mistily´s, Zinthos, Centennial´s etc.

De sista åren i livet fick Brandy nya uppgifter – som barnvakt i dubbel bemärkelse. Han hade en ängels tålamod med allt smått så när tikarna började ledsna på sina valpar fick han ta över, vilket han gjorde med förtjusning, som lekfarbror och “nattkudde”. Mina egna barn lärde sig älska honom, han var den enda av hundarna som stod ut med deras klängande. Egentligen var det under hans värdighet men när ingen annan än barnen såg det, lekte han vilt med deras leksaker medan de tjöt av skratt.

Så kom då till slut den dagen som man tänkt på så många gånger men alltid kunnat skjuta framför sig. Ett mycket svårt beslut att fatta men jag ville att han skulle gå bort med sin värdighet i behåll. Kvar lever minnet av en mycket speciell hund med stor personlighet och ingen annan kommer någonsin att kunna ersätta hans plats i familjen eller i kenneln. Har man en gång ägt universums medelpunkt, får man sedan nöja sig med några mindre stjärnor!

brandy

Pin It on Pinterest

Share This