springertavla

Engelsk Springer Spaniel 1902 – 2002

– en rashistorik

”Of ancient and pure origins…”

Så står det i inledningen av rastandardens engelska version och visst är det så att engelsk springer spaniel är av gammalt ursprung. Teorierna går isär om vad som är dess egentliga ursprung men den mest rådande uppfattningen är att den ursprungligen kom från Spanien, vilket sägs ha gett rasen en del av namnet. Teorin säger vidare att romarna skulle ha fört med sig spaniel till England och det för över 2000 år sedan. Trots att benämningen springer eller springing spaniel användes mycket tidigt, första gången redan på 1500-talet, blev engelsk springer spaniel som ras inte erkänd av Engelska Kennelklubben förrän år 1902. Ursprungligen hade ordet springer betecknat en rasgrupp och åskådliggjorde dess arbetssätt (springing = stötande) till skillnad från setting (= stående) spaniels. Den typ av spaniel vi nu menar med engelsk springer spaniel var dock ganska spridd och har avbildats på ett flertal målningar från 16- 1800-talen. Före 1902 deltog rasen på utställning under benämningen Norfolkspaniel. I standarden för denna ras nämndes bland annat att färgen skulle vara leverbrun och vit eller svart och vit, boghöjden 43 á 46 cm, vikten omkring 25 kg, benen högre än hos andra spanielraser samt att huvudet skulle vara långt och smalt med fåra i pannan, vilket allt stämmer tämligen väl överens med vår nuvarande springer. Då det vid närmare granskning visade sig att grevskapet Norfolk på intet sätt kunde berömma sig av att mer än övriga England ha gett upphovet till denna spanielvariant avfördes Norfolkspanieln ur Engelska Kennelklubbens stambok och Engelsk Springer Spaniel infördes i stället år 1902. En stambok förd av familjen Boughey från början av 1800-talet är den äldsta man känner till och den finns i förvar hos The Southern English Springer Club. Mop och Frisk är kända namn som låg till grund för de linjer som återfinns i stamboken.

Vill du ta del av den engelska springerklubbens rashistoria så finner du den här Läs mer

Rasen i Sverige

Det började på 30-talet…

Engelsk Springer Spaniel var i början av 1900-talet tämligen sparsamt företrädd i vårt land. Den lilla stam som fanns förde en tynande tillvaro och härstammade huvudsakligen från tyska importer. Man kan nog utan överdrift säga att den första egentliga springerhistorien skrevs under 30-talet av de hundar som då importerades från England. De flesta av dessa förde den kände engelska hunden Ch Rufton Recorder i stamtavlan. Vid den här tiden var springern mycket heterogen, även jaktmässigt sett, och ofta lågställd. I tidskriften “Hundar och Hundsport” 1946 framfördes misstanken om att de importerade hundarna kommit från stammar som inte var helt fria från inblandning av welsh springer. Uppfödare under den här tiden var kennel Dinah´s, kennel Sippola och kennel Falkenstein.

Under andra hälften av 40-talet började kennel av Bjerkefall att mera intensivt ägna sig åt att få rasen på fötter. Efter krigsslutet importerade de en tik från England, Ch Miss Greta of Ware (se foto), och en hanhund, Ch Carnfield Craftsman, men där speciellt Greta lämnade tydliga spår efter sig och var den första springer som 1956 fick SKKs Bruksavelspris. Så var hon också uppfödd av den kända kenneln Stokeley och hon var linjeavlad på Ch Higham Tom Tit. Enligt uppgift ska hon även ha varit den springer som var försökshund i den första prototypen för spanieljaktprov i Sverige. Under efterkommande år importerade kennel Bjerkefall ytterliga fyra springers, den här gången från Amerika: USA Ch Timpanogos Adonis och Timpanogos Anita, USA Can Ch Frejax Royal Minstrel och Frejax Royal Suzette, de båda senare svart/vita. Några av de bästa springrarna under “Bjerkefallsepoken” var Ch Garr av B, Int Ch Gavotte av B, Int Nord Ch Paroll av B, Bruks Ch Penelope av B, Nord Ch Pilot av B, Ch Sport av B.

 50-talet med enstaka stjärnskott

Under slutet av 40-talet och början av 50-talet låg registreringssiffrorna för springer på 150-200 per år. Under mitten och senare hälften av 50-talet stod springerrasen sedan en tid ganska stilla. År 1958 registrerades endast 38 st. De tidigare uppfödarna hade av skilda anledningar dragit sig tillbaka. En av de nya uppfödarna, kennel Pelsö fick dock ur sina fyra kullar med samma tik, Ch Penelope av Bjerkefall, fram några goda springrar. Främst utställnings- och brukschampion Pelsös Don (se foto) som blev vårt lands första dubbelchampion. I övrigt säkrades rasens fortbestånd helt av strökullar från mer eller mindre erfarna tikägare. Kvaliteten på utställningarna var också mer än lovligt dålig, även så kvantiteten. Tre springrar var ett gott deltagarantal och ofta lyste rasen med sin frånvaro.

 60-talet med nytt intresse

Under 60-talet stegrades åter intresset för rasen och lyckade importer gjordes från England. Kennel Brigadoon importerade Ch Northdown Donetta som parad med Ch Pelsös Don gav bl a Int NordUCh SJCH Brigadoon Dan (se foto). Nord Ch Woodbay Don Dendron och Woodway Donna Deana kom också till kennel Brigadoon och fick en hel del inflytande på rasen. 1961 importerade kennel Mustela en ung hane från England som sedermera blev Int NordCh Ambridge Bystander of Stubham. Han blev far till landets tredje dubbelchampion, Int Nord UCH SBCh Mustela F Amon som tre gånger erövrade titeln “Bästa jakthund” på SKKs internationella utställning, varav han ena gången även blev Reserv Best in Show. Ambridge Bystander, som var linjeavlad på Ch Alexander of Stubham, gav en mängd goda avkommor och många certvinnare på utställning. Andra importer under perioden var NDKUCH Billyboy of Bramhope och Carwinley Copper Coin. Uppfödarna under den här perioden avlade framför allt på blodet med Boxer of Stubham-Alexander of Stubham-Clintonhouse George och hade en hel del utbyte med Norge som även gjort importer från England med liknande blodslinjer.

 70-talet – tillväxtåren

Utvecklingen gick stadigt framåt för att få ett ordentligt uppsving under 70-talet. Revirets kennel, som började sin uppfödning med en dotter till Ambridge Bystander of Stubham – NordCh Going Beautiful Scilla, fick fram många bra springrar varav flera blev champions. Ytterligare en av rasens dubbelchampions kom från denna kennel – SUCH SJCH Revirets Smuggler född 1974. Revirets fortsatte sin uppfödning ända till början av 90-talet. Den mest tongivande kennel under denna tid och även långt in på 80-talet var dock kennel Brigadoon som för övrigt har uppfödning än i dag – ett nog så svårslaget rekord. Kenneln ståtar också med andra rekord, t ex flest uppfödda champions. Under alla år har man haft dual purpose springer som ideal vilket också gett resultat i form av att många av uppfödningen har meriterats både på utställning och på jaktprov, på senare tid har man även fött upp ett antal viltspårchampions. En mycket god representant för denna kennels uppfödning torde Int SUCH SFUCH SJCH SFJCH Brigadoon Capercailzie Star vara som alltså blev jaktchampion i två länder. Hon ägdes av kennel Springstars. NUCH Brigadoon Reverie (se foto), som var linjeavlad på Alexander of Stubham, kom också att få stort inflytande i springeraveln. Kennel Brigadoon gjorde ett flertal lyckade importer från England, förutom de redan nämnda från kennel Northdown och Woodbay även från Larkstokekenneln, kennel Cliffhill och kennel Skilleigh. Många av de uppfödare som startade under 70-talet baserade sin uppfödning på hundar från kennel Brigadoon. Andra importer gjordes också från England – bl a tog Pygmalias kennel in NUCH Cleavehill Kylesland och Cleavehill Tartan Braid. Från samma kennel kom också Cleavehill Dr Findley och Celebration of Cleavehill varav den senare innebar framgångar för kennel av Simmatorp. Importerna från kennel Cleavehill innebar att den svart/vita springern slog igenom på allvar. Kennel Windsong startade under den här perioden med en import från kennel Teesview, T Tillanburn som hade den välkände Ch Teesview Titus i stamtavlan. 1977 kom ett annat barnbarn till Titus till Sverige – Int SUCH NUCH Cliffhill Gossips Fieldday (se foto), importerad av kennel Gofield. “Goss”, som han kallades, var linjeavlad på Titus och hade Ch Cliffhill Julius som far som i sin tur hade haft ett stort inflytande på springeraveln i England. Goss blev 70- och 80-talets ledande avelshund och det kan nog med fog sägas att han var remarkabel som satte spår i aveln som märks än idag. Många championbarn och andra högt meriterade på utställning och jaktprov lämnade han efter sig liksom ett mycket stabilt temperament. Den mest kända av ”Goss” barn kom nog att bli Beeline Sunset Strip som var den första svenskfödda springer att vinna BIS på en internationell SKK-utställning (Malmö 1984). Samma år var för övrigt kennel Beeline första kennel att vara med i toppstriden om Årets Uppfödare alla raser, de slutade på en 6:e plats.

Utbytet med Finland var stort under denna tid och de hade förutom amerikanska importer även tagit in hundar från kennel Mompesson i England. 70-talet såg speciellt en import från Finland, NUCH Americano of Finnline, med helt amerikansk härstamning av Salilyn´s linjer. Fadern var Int Can Nord UCH Salilyn´s Passkey som i sin tur var son till USA Ch Chinoe´s Adamant James medan modern hette Can Ch Salilyn´s Electra. “James” lämnade ingen oberörd, han var den första springern i Sverige av den “moderna” amerikanska typen. Han vann många BIS och grupplaceringar å ena sidan men fick också 3:e pris i kvalitet för att han  inte var rastypisk. Han var dock den första springern i Sverige som placerade sig högt på SKKs lista över Årets Hund alla raser.

Registreringarna under denna tid ökade stadigt och låg i slutet av 70-talet kring 400. Många kennlar som är aktiva än idag såg dagens ljus under dessa år: kennel Springstars och kennel Hällagårdens i norr (sedan tidigare fanns där Orrlyrans kennel och Stall Mjösjös), kennel Windsong och kennel Rowntree i Mellansverige samt i söder kennel Mistily´s, kennel Hazelwood, kennel Beeline. Exteriört sett hade springern vid det här laget höjts kvalitetsmässigt men fortfarande var rasen mycket heterogen. De springrar som vann på utställning var av skiftande typer från mycket eleganta till mer grova och kompakta. Ett av de problem som diskuterades allmänt var att springern var på väg att bli för hög. Många hundar användes som jakthundar i olika former av jakt och de flesta uppfödarna tränade och tävlade också med sina hundar på jaktprov. Alla var inte jägare men eftersom championatreglerna krävde pris på jaktprov var detta en god morot till att träna sin springer.

 80/90-talet

Under denna period gjorde den s k field trial springern på allvar intåg i Sverige, och då i första hand i den sydligaste delen av landet. Uppdelningen i England mellan denna typ av springer som endast var framavlad på jaktliga egenskaper och den s k show springern hade pågått under en ganska lång tid medan i Sverige hade vi, kanske mycket på grund av championatreglerna men även annan typ av jakt, avlat på både god exteriör och goda jaktliga egenskaper. Field trial, eller working hundarna fick stora framgångar på jaktproven och i södra Sverige är det numera mer regel än undantag att det endast startar några få av den traditionella springern. Undantag är kennel Trollängen och kennel Astrospring´s där den förstnämnde haft uppfödning som också gått till pris i elitklass. På jaktprovssidan utmärkte sig under 80-talet ett antal valpar av workingtyp e hanen Merrydown Soda där en av de klarast lysande stjärnorna var SJCH Woodcock´s Sherry. Kravet på ett 2:a pris i öppen klass för jaktchampionat satte dock käppar i hjulet för ett flertal av dessa hundar att få sitt championat.  I norra Sverige har inte field trial springern fått samma fotfäste och här fortsatte uppfödarna att meritera den traditionella springern på prov med bättre framgång, i vilket fall fram till dess av kravet på jaktmerit för utställningschampionat slopades.

1982 startade rasklubben för engelsk springer spaniel, Springerklubben. 80-talet såg ytterligare minst två varianter eller typer av springer. Först gjorde kennel Nobhill importer via Finland med amerikanskt blod vilket sedan blandades med engelskt blod. Kennel Nobhills springrar var mycket vinstrika i utställningsringen, de var mycket välgående och de hade oftast den eftersträvansvärda storleken. Kennel Nobhill var mycket nära att bli Årets Uppfödare alla raser med en 2:a plats 1989. NUCH SV89 Nobhill Brightest Chance (se foto), en svartvit hane, vann drygt 20-talet BIR, massor av BIG-vinster och placeringar samt ett BIS. “Cecil” hade även han Salilyn´s Passkey i stamtavlan och han blev också flitigt använd i aveln. Hos kennel Rowntree föddes hans kanske mest vinnande avkommor, SUCH Rowntree Mary Clare och SUCH Rowntree Magic Touch (se foto). Den senare var Årets Springer flera år i rad och vann flertal BIG och BIS långt upp i veteranklass. Han var också unik i så motto att han tävlade i elitklass på jaktprov. Dessa linjer har lämnat många goda avkommor, speciellt i Mellansverige. Kennel Rowntree har också under en rad år under 90-talet blivit Årets Springeruppfödare. Det är väl utan tvekan så att kennel Rowntree och Nobhill bidrog till att registreringssiffrorna ökade och sprängde 1000-strecket.

Ytterligare en typ kom under perioden till Sverige, denna gång genom direktimporter från USA. Det var i första hand engelsk cocker kenneln Hammersmith´s som tog in Gramp´s Grande Edition, Cambrian´s Ain´t Just Wistle ´n Dixie, Cambrian´s Hold on I´m Coming. En annan direktimport var AMCh Jester´s Dancing Dirty. Dessa användes med mer eller mindre lyckat resultat i aveln på den existerande springerstammen och debatten var stundtals het om detta var en typ av engelsk springer som var enligt rasstandarden. Med facit i hand kan sägas att efter några generationer är spåren inte så märkbara eftersom de flesta valde att korsa tillbaka på mer engelskt blod. De uppfödare som fått fram flest framgångsrika utställningsvinnare genom att kombinera amerikanskt/engelskt kan, förutom kennel Nobhill, sägas vara kennel Barecho, kennel Windsong, kennel Trollängen och kennel Rowntree.

Nämnas måste också kennel Orrlyran i norra Sverige som med Salilyn´s Passkey och Jaktfalkens Anisette fick en kull där flera blev dubbelchampions, däribland INTUCH SUCH NUCH Orrlyrans Hunter som användes flitigt i aveln. På ett imponerande foto ståtar kenneln med 8 hundar varav fem är dubbelchampions, en jakt- och en utställningschampion. En utmaning för andra uppfödare!

Via Norge kom Int NUCh DKUCh WW Whisborne Devil in Disguise till Sverige. “Carsten” hade GBCH Cliffhill Julius bakom sig på pappans sida, hans mor var Int NUCh Melverly Uptown Girl som var efter den välkände GBSHCh Graftonbury Genghis Khan. Här såg vi ytterligare en typ av engelsk springer med mycket massa och stomme, välvinklat bakställ och med flytande rörelser. Carsten visade sig vara en utmärkt avelshund som passade väl till många olika slags tikar och han nedärvde sin typ starkt. Han blev efterfrågad runt om i Norden och har lämnat 48 championavkommor efter sig i ett flertal länder. Den mest remarkabla är nog sonen Int NordUCH VDHCh WW-96 NV-97 DKJCH Sieger´s Midnight Special som blev jaktchampion vid 10 års ålder! En annan är MultiCh Adamant´s Superman ägd av välkända kennel Adamant´s i Finland som där blivit Årets Hund ett flertal gånger, han har även haft stora framgångar internationellt t o m i Australien. Kennel Whisborne har fött upp en lång rad champions och har även gett den svenska springern god reklam genom att de tävlat, och sålt, en hel del internationellt. Ett annat ”springermärke” kan väl sägas att GBSHCH Mistily´s Magic Merlin satte då han blev Englands första champion med okuperad svans.

 Nytt millennium – mer internationellt utbyte

Under den senare åren har aveln allt mer gått över på engelsk showblod genom egna importer men även med hjälp av Finland samt Norge som gjort ett ordentligt uppsving i springeraveln. De engelska kennlar som har importerats från kan inte listas alla men nämnas kan Mompesson, Shipden, Wadeson, Coorigil, Melverly, Alhambra, Lochar, Calvdale, Strathnaver, Chaigmarsh, Lossiedoon, Feorlig osv. Importer har även gjorts från Australien, t ex de vinstrika syskonen SU(u)CH Wongan Kadenza och SU(u)CH Wongan Romanza at Barecho. Den svenska kennel som varit mest i blickpunkten de senaste åren har varit kennel Barecho som år 2001 var den första uppfödaren av rasen som lyckades bli Årets Uppfödare i Svenska Kennelklubbens ranking och när detta skrivs befinner sig såväl kennel Barecho som kennel Trollängen i toppstriden för Årets Uppfödare 2005. En lång rad champions och högt meriterade springer kommer härifrån, nämnas kan tiken SU(u)CH NUCH SVCH SV-99 Barecho Pretty Picture och hanen NORDUCH SV-02 NV-04 Barecho Fun For The Future från kennel Barecho som båda haft stort inflytande i aveln.. Från kennel Trollängen kan nämnas SU(u)CH NUCH JWW-02 SV-02 SV-03 WW-03 NORDV-03 Trollängens Tailor Made och SU(u)CH Trollängens Maximum Effect.

Så här i mitten av 2000-talet kan konstateras att springern närmar sig att bli mer homogen än den varit på många år. Men vi har ändå en del skillnader i exteriör geografiskt sett, det är inte ofta som springer från norr och söder paras, vilket innebär lokala skillnader. Ur ett europeiskt perspektiv är den exteriöra standarden trots detta mycket hög vilket intygas av de utländska domare som kommer hit. Trots importer från England av i huvudsak s k showblod har det visat sig att dessa linjer lyckas ganska bra på jaktproven när de väl kommer till start. Nämnas kan t ex att rasen fick ännu en jaktchampion för ett tag sedan genom SUCH SJCH Rigstagårdens Igor som är av traditionell typ. Inför framtiden kan dock frågan ställas hur många som kommer att fortsätta att meritera sina traditionella springrar på jaktproven då vi sedan några år tillbaka fått nya championatbestämmelser där titeln SUCH är densamma som tidigare och innehåller krav på pris på jaktprov medan titeln SU(u)CH är ett rent utställningschampionat. Dock vittnar många uppfödare om att en stadig del av deras uppfödning fortfarande säljs till jägare och jaktintresserade ägare. Så även om antal starter på jaktproven minskar av den traditionella springer så är den fortfarande populär både som stötande och apporterande fågelhund enligt regelboken men genom sin goda näsa även som allround vid de flesta typer av jakt. 

Vi får inte glömma att, förutom utställnings- och jaktområdet, finns det ytterligare två områden där springern hävdar sig väl. Fler och fler ägare av springer har upptäckt hur givande det är att arbeta med sin hund inom lydnadsområdet. Detta verkar passa den aktive springern mycket väl och vi har de senaste tio åren sett många Lydnadschampions. Det andra området, som i och för sig sorterar under jakt, handlar om viltspår. Sedan de nya reglerna kom att man kunde meritera sin hund till titeln Viltspårchampion får rasen fler och fler sådana för varje år. Springern används också med framgång till samhällstjänst av olika karaktär, narkotikahund är ett exempel.

Med registreringssiffror på stadigt en bit över 1000 om året, vilket innebär att springern är bland de 10 mest populära hundraserna i Sverige, kan det finnas anledning för en viss oro för rasens utveckling – en oro som grundar sig på de problem som andra raser råkat ut för när populariteten stigit. Men förhoppningsvis vilar basen i uppfödningen på de många uppfödare som haft rasen under en lång tid nu och dessa kan i sin tur dela med sig av sin kunskap och erfarenheter till de många som är nya inom rasen. Den som är klok och har ambitioner med sin uppfödning bör ta till sig den kunskap som finns, eller formulerat på annat sätt: ”för att se framåt måste man se tillbaka, annars får man se upp!” som någon så träffande uttryckte det. Mycket av dessa erfarenheter har tagits tillvara och ligger som grund vid utformandet av RAS.

 Eva Frisk

 Källor:

Spanielboken, M Hermelin

Tidningen Hunden, artikel av S Wallqvist

Engelsk Springer Spaniel, Helena Thorslund

Pin It on Pinterest

Share This