JUDAS VÄG TILL PATRULLHUND

2012 köpte vi Beeline Puttin´ on the Ritz som valp av Eva. Han fick namnet Judas av oss och han var tänkt som sällskapshund. Samtidigt ville jag ha en hund med arbetslust då jag vid denna tid hade en rottweiler som tjänstehund i Försvaret. Jag ville ha en hund som skulle tycka om att delta på träningar där vi letar människor med hjälp av spår, vind och ljud. En springer spaniel blev det självklara valet.

Jag har ägt springer tidigare och även träffat en del individer. De har varit vänliga, energiska och arbetsvilliga. Judas var allt detta och lite till. Det första året gick mest åt att lära honom ta det lite lugnare. Att inte springa rakt igenom eller hoppa över hundgrindarna, att inte knocka folk till näsblod när han hälsade, att man inte hoppar efter katten upp på vitrinskåp, att fönsterbänken är till för blommor och inte en springer spaniel…

Jag arbetade mycket med passivitet i olika miljöer men gav honom även uppgifter som spår, uppletande och lydnadsträning. Jag märkte att jag fått, förutom en väldigt högtempererad hund, en hund som var otroligt miljöstark, orädd, självsäker och arbetsvillig. Så när vi under detta år hastigt blev tvungna att ta bort vår rottweiler, så började jag fundera på att utbilda Judas till tjänstehund.

April 2014 åkte jag och Judas till Kungsbacka brukshundsklubb för att testa in till patrullhundsutbildning. Testet börjar med att vi får gå fram till instruktörerna och hälsa. Här vill de se om hunden har ett positivt intresse av främmande människor eller att hunden å andra sidan inte visar rädsla eller aggressivitet mot främmande människor. Judas var lika glad som vanligt över att någon ville hälsa på honom och jag var lättad över att han inte knockade någon i sin glädjeyra…

Efter detta så ska jag ta hunden i kopplet och promenera iväg en bit. Här vill de se samarbete och kontakt mellan hund och förare. Judas gick fint med. Ja, förutom att han satt fast med näsan i backen hela vägen för där hade ju precis världens finaste hundtjej gått…

Dags för lek! Här ska föraren leka med hunden med valfri leksak. Detta för att se leklusten som hela träningen bygger på. Sen skjuts det ett par skott under leken och ett under passivitet för att man vill kontrollera skottfastheten hos hunden. Jag halar fram bästa kampskinnet men Judas är helt låst i en vinddoft från träddungen 30 meter bort. Jag skuttar och tjoar och slänger med skinnet, men icke. Instruktören ber mig gå dit så att han får hälsa på skytten som står gömd i dungen. Jodå, efter det så kunde han leka och skotten ägnade han inte en sekund åt.

Efter detta så leds vi ut på en liten vägslinga. Här ska vi promenera med löst koppel och utmed sträckan har två figuranter gömts i skogen. Den ena ligger bara still, här vill man se om hunden har något intresse när de känner vittring av en människa, och den andra rör sig och här vill man se om hunden har intresse när de hör ljud från människa. Judas stod på bakbenen och ville ut när han fick figuranten i nosen. Ljudet från människa fick han stå och lokalisera en stund innan han bestämde sig och ville dit.

Avslutningen på testet är en uppstallning i bas. Här vill man se om hunden kan koppla av när den blir uppbunden och lämnad av sin förare. Givetvis finns instruktörerna kvar hos hundarna. Jag hann inte komma tio meter ifrån förrän Judas började protestera. Sen hörde jag honom till och från under den halvtimmen som jag och de andra hundförarna satt i klubbstugan.

Bedömningen av testet var att Judas var godkänd för att påbörja sin utbildning till patrullhund. Fast en liten notis om att basarbetet kunde bli ett bekymmer. Testet gick precis som jag hade förväntat mig och nu var jag hur glad som helst, nu var det bara att tuta och köra! Nu låg 6 månader med intensiv träning framför oss och de andra som var antagna- 2 schäfrar, 2 malinois, 2 hofawart och 2 rottweiler med sina förare. Judas var minst sagt lite udda i församlingen…

Kursen inleddes med lydnadsträning inför lydnadsprovet. Provet bedöms av en lydnadsdomare och består av momenten: Linförighet, framförgående, fritt följ, platsläggande, inkallning, hopp-sitt-hopp, platsläggande med skott. Hunden måste vara godkänd med lägst betyg 5 i varje moment för att få gå upp på det avslutande certprovet. Själv är jag ingen fena på tävlingslydnad. Tycker faktiskt det är ganska tråkigt. Judas däremot, han tycker det är jättekul med lydnad! Eller korvätarträning som han själv kallar det. Så vi hade inga större problem att lära in momenten. Det var platsliggningen som vi fick träna in långsamt och tålmodigt. Att ligga still 40 meter från matte i fem minuter var hur tråkigt som helst.

Dagen för lydnadsprovet så blåste det rejält och regnade småspik så Judas och jag gjorde väl inte den bästa uppvisningen men godkänd blev han i alla momenten och tior blev det i inkallning och läggande under gång. Duktig hund och lättad matte.

Parallellt med lydnaden så tränade vi grundövningar i ljud och vindmarkeringar samt spår. Judas har spårat sen han var liten och var redan på den utbildningsnivån han behövde. Vind hade han helt och hållet kommit på själv att han ville markera ut och följa upp så det innebar att vi kunde fokusera fullt ut på att jobba med ljudmarkeringar och basträningen.

Basträningen tränades in lugnt och sansat. Först med hundförarna sittandes bredvid, en bit ifrån, utan förare men med instruktörer, över dagen, över natten och till sist hela dygn. Judas skällde och hade en hel del åsikter i början men tack vare kontinuerlig träning så lärde han sig att koppla av och vara tyst. Jag var också väldigt glad att han verkade helt oberörd när jag kom och hämtade ut honom för arbete. Min erfarenhet är att även om hunden verkar till synes lugn i basen så kan man ana en stress när man plockar ut dem i form av att de blir klängiga eller vill rusa därifrån. Judas var bara go och glad och ville alltid in i basen igen.

När det gällde ljuden så kunde man se att han lyssnade till åt där det lät men sen började han leta med näsan. ”Luktar det inte så finns det inte”, var Judas motto. Detta är ju inget konstigt egentligen, hunden använder ju sin näsa som främsta identifieringsorgan. Jag kan däremot säga att jag har sett och varit med och utbildat ganska många patrullhundar de sista åren och har aldrig haft en sådan svår nöt att knäcka som Judas. Fick han det minsta lilla vind från t.ex. figurantens ingångsspår så låste han sig på det istället för att vilja gå ut åt det hållet han hörde någon röra sig. Jag och instruktörerna gnuggade våra knölar rejält för att hitta lämpliga övningar till honom. Jag kände mig periodvis väldigt osäker på om Judas skulle vara färdig för att gå upp på certprovet i oktober med tanke på svårigheterna med ljudmarkeringarna.

Några veckor innan certprovet så nötte vi ljudövningar till leda, vi tränade uthållighet med längre patrullstigar och längre spår. Min plan var att sen låta honom vila sig helt från detta och helt enkelt hoppas på att det ramlat på plats till certprovsdagen…

Judas certprov gick av stapeln i Mullsjös fantastiska skogar i oktober 2014. Jag var otroligt nervös när jag körde upp på morgonen. Jag hade ingen aning om ljudmarkeringarna skulle sitta eller inte! Jag bestämde mig dock under resans gång för att samla mig och bara gå in för att lita på min hund och hans kapacitet.

Provet börjar med visitering av hund och därefter lämnas hundarna till baspersonalen som tar hand om dem under hela provet. Judas skötte sig exemplariskt under visitationen och följde glatt med personalen. Några timmar senare var det dags för mig att hämta ut Judas för spår. Med kontrollanter och provledare i hasorna så ska Judas och jag patrullera längs en väg och se om han hittar ett korsande spår. Judas vindade in spåret 50 meter innan och när vi kom dit så satte han ner näsan och visade ut det tydligt och bestämt. Provledaren kommenderar halt och då lägger jag Judas i spåret och där får vi vänta i fem minuter innan jag får sela på och vi släpps iväg i vårt spår. Judas spårar fint med låg nos hela det 1500 meter långa spåret och han visar mig alla fyra apporterna. Yes!! Första delen avklarad med full pott hem.

På kvällen var det dags för fast bevakning. I samlad tropp hämtar vi ut våra hundar från basen och promenerar till anvisad plats i skogen. Här sitter vi med några meters lucka och bevakar under en timme skogspartiet framför oss. I omgångar så rör sig figuranter i området vi bevakar. De är som närmst 50 meter ifrån oss. Vi som hundförare ska genom handtecken tala om för kontrollanterna när och i vilken riktning hunden markerar ut ljud. Judas hade lite svårt för att jobba tyst och fokuserat de första minuterna. Han var full av förväntan, var småpipig och hade myror i brallan. Jag höll mig lugn och jobbade för att rama in honom. Helt plötsligt så hörde han något och strax var han ute i en ljudmarkering. Efter det så var det precis som att han kom på vad det var vi höll på med och koncentrationen var på topp. Två markeringar till fick jag innan timmen var slut och utan att veta facit så sa min magkänsla mig att det nog gått vägen även detta…

Dag två så var det patrulleringsdelen som skulle avklaras. Judas och jag gick ut som sista ekipage och trots att detta var den delen jag oroat mig mest för så kände jag mig helt lugn. Vi patrullerade en vägsträcka på 1000 meter med kontrollanterna i släptåg. Judas markerar tydligt ut vind på två ställen och ljud på ett. Full pott även här!!!

Vid genomgången sen så visar det sig att Judas var den enda hunden som tydligt markerade ut allt. Den ena vinden hade varit lite svag och de andra hundarna hade då inte markerat ut den medans Judas höll på att dra mig av stigen för att visa den. Han fick gott beröm för sin patrullering av kontrollanterna och jag var väldigt stolt och otroligt lättad. Vi hade klarat certprovet! Vilken känsla och så otroligt skönt att få lön för allt arbete vi lagt ner under 6 månader. Av de 9 som blev antagna i kursstarten så var det 6 hundar som blev godkända på certprovet.

Judas är nu kontrakterad och avlönad i Försvarsmakten och han, liksom jag, tillhör en insatspluton i 45.Hvbataljon. Vi övar för krigssituationer men används även vid stöd till det civila samhället såsom eftersök av försvunna personer. Certprovet kan man likna med ett körkort och nu fortsätter träningen för att vi ska kunna bli kompletta. Att leta människor tränas nu i olika miljöer. Skog, byggnader, kustmiljö, stadsmiljö osv. Upptill detta så tränas stridsmiljön in. Judas ska kunna arbeta koncentrerat trots att det myllrar av soldater runt om, trots att vi blivit påskjutna och det har smällts, sprungits och vrålats från soldater fulla av adrenalin. Han ska kunna springa intill mig när vi rusar utmed husbyggnader, han ska kunna lägga sig när jag slänger mig i backen för att vi inte ska bli skjutna, han ska kunna ligga kvar när jag tar två steg fram och skjuter, han ska kunna sova intill mig i ett tält med 20 andra soldater…….

Vi har påbörjat denna träning och Judas är väldigt duktig. Han är otroligt miljöstark och tycker det är så fantastiskt kul! Han visar inga rädslor och ingen stress. Han är enastående. Att sen leta människor tröttnar han aldrig på, det är det roligaste han vet. Det vi får jobba på är passiviteten. Att han ska kunna hålla sig lugn och tyst trots stora förväntningar och att han lär sig hushålla med krafterna så att han klarar av att arbeta flera dygn i sträck. Av det jag sett hittills av honom så är jag ganska säker på att det kommer det lösa sig med träning och rutin. Jag hoppas på många år i tjänst tillsammans med min fina Judas.

//Monica

PS! Jag är övertygad om att det finns fler springer som är lämpliga som patrullhundar. Har bifogat en länk för den som blev nyfiken!  http://www.brukshundklubben.se/tjanstehund/patrullhund/

TJH Patrull BEELINE PUTTIN´ ON THE RITZ med ägare och förare Monica Petersson
(e SEU(u)ch NO CH Birdhunters Picasso u SEVCH Beeline Pearl River)