VANDRING PÅ SKÅNELEDEN

Efter mycket planering och ändringar hit och dit så bestämde vi till slut att vi skulle ta en fyradagars tur på Skåneleden på Bjärehalvön. Med på vandringen var jag (Jessica) med min springer BEELINE HOT AIR BALLOON ”Saga” som är 1 år, och Linda med sin engelska cocker spaniel Milka som är 7 år (båda hundarna är svart och vita). Vi hade länge sett med förväntan fram emot att tisdagen den 12 augusti skulle komma, dagen då det skulle bära av mot startdestinationen Brammarp.

Dag 1 tisdag 12 augusti, Brammarp – Båstad 12 km

När klockan ringde på morgonen ville jag inte stiga ur sängen. Varför skulle jag lämna min sköna säng för att ge mig ut och gå med en tung packning på ryggen i fyra dagar? Jag släpade mig ändå upp och åt en portion havregrynsgröt för att få energi inför dagens strapatser. En sista koll av packningen, sen var jag och Saga redo. Efter att ha packat in både ryggsäck och hund i bilen, åkte jag och min pappa för att hämta Linda. Hon kände sig ungefär lika motiverad som jag gjorde just då, det vill säga inte speciellt motiverad alls. Men vi hade ju bestämt att vi skulle göra det här, så nu bar det av mot Brammarp. På vägen dit undrade vi vad vi hade gett oss in på. Ingen av oss hade gjort något sådant här innan, så vi visste inte riktigt hur det skulle bli. Ju närmare vi kom Brammarp, desto mer ville vi vända tillbaka och åka hem. Tyvärr (ja, det kändes faktiskt så) kom vi till slut fram. När vi hade fått på oss våra fullpackade ryggsäckar undrade vi hur vi skulle orka att bära dem i fyra dagar. Men som sagt, vi hade ju bestämt oss för att göra det här.

Med svajande steg började vi vår vandring in på en smal stig, medan min pappa begav sig hemåt. Den första timmen var fruktansvärt jobbig. Snårigt och snirkligt var det, man kunde knappt se stigen. Vi gick fel två gånger på grund av dåliga markeringar, men vi kom rätt igen efter att ha gått halvt igenom en sumpmark. Efter lite mer än en timme kom vi fram till en rastplats på Hallandsåsen. Vi kom ut från ett snår från ingenstans, rakt ut på en parkering. Där stod turister som nästan tappade hakan när de såg oss. Vi var alldeles genomsvettiga och skitiga. Det var gudomligt att få sätta av sig ryggsäcken. Vi lagade soppa på stormkök och diskade sedan inne på en toalett. Efter en timmes paus hade både vi och hundarna fått nya krafter igen. Mätta och belåtna började vi vandra, nu på lite positivare humör. Det kändes lite lättare, även om packningen fortfarande var lika tung. Terrängen blev bättre att gå i och det började kännas rätt okej. Men efter ett tag kom vi återigen in på en lång, smal och snårig stig. Jag kan förställa mig att det kryllade av fästingar där, men vi hade ju inte så mycket att välja på, det var bara att fortsätta gå. Under eftermiddagen blev det många drickpauser och några lite längre pauser då vi vilade fötterna och ryggarna. Ibland fick vi skrattanfall. Om det berodde på solsting eller utmattning spelar ingen roll, vi hade i alla fall väldigt roligt. Det hände också ibland att man höll på att trilla omkull när hundarna hade snurrat in sig i kopplet och man skulle försöka trassla ut det men den stora packningen på ryggen. Naturen som vi gick i var väldigt fin och på många ställen hade vi en underbar utsikt. Människor som vi träffade på vägen skrattade och såg ut att tycka synd om oss.

När vi började närma oss Båstad blev vi tröttare och tröttare. Hundarna flåsade och vi svettades. Nästan framme så fick vi stanna och fråga en äldre man om vägen till vandrarhemmet där vi skulle övernatta. Av honom fick vi höra kommentaren om våra hundar som vi bara hade väntat på: Är det mor och dotter? Nej, inte precis. Mor är 1 år och dottern är 7 år! Vi bara skrattade. Vi fortsatte att gå och efter en stund kunde vi se vandrarhemmet. Jag trodde knappt att vi skulle orka ta oss ända fram till entrén. Men vi kom till slut fram, och slängde av oss ryggsäckarna och damp ner på en bänk. När vi hade fått vårt rum så kastade vi oss på sängarna fullständigt utmattade. Vi var så fruktansvärt trötta att vi knappt orkade lyfta telefonen för att ringa våra föräldrar och tala om att vi hade kommit fram. Hundarna var minst lika trötta, de gick och la sig för att sova direkt.. Efter ca en halvtimmes kraftansamling masade vi oss till duscharna. Sen fick vi i oss lite kvällsmat och även hundarna fick sin välbehövliga kvällsranson. Mätta och väldigt trötta gick vi tillbaka till rummet. Stretching och insmörjning av både tassar och fötter var ett måste. Trots vår negativitet på morgonen så hade det varit en väldigt rolig dag, men också väldigt jobbig. Vi hade fått se hästar, kor, hundar, skog, snår, byar och hav. Vandrat uppför backar och nerför backar. När vi tillslut kom i säng såg vi både fram emot och fasade inför morgondagen.

Dag 2 onsdag 13 augusti, Båstad – Knösen 13 km

På morgonen vaknade vi upp något mörbultade. Eftersom vi hade gått och lagt oss väldigt tidigt kvällen innan så vaknade vi nu långt innan klockan ringde. Efter att hundarna hade fått sin mat så var vi också sugna på frukost. Restaurangen vid vandrarhemmet hade frukostbuffé, som vi hade bestämt oss för att köpa. Detta hade vi sett fram emot länge. Det är ju så himla gott med frukostbuffé. Men tji fick vi. Restaurangen var stängd, trots att jag hade fått reda på att den skulle vara öppen när jag ringde och bokade rummet. Väldigt hungriga och besvikna fick vi gå in i Båstad för att handla. Det blev bullar med skinkost. Det var väl helt okej, men det hade varit godare med frukostbuffé! Efter att vi hade mättat våra magar gick vi och la oss och vilade en liten stund innan det var dags att städa rummet. När vi hade gjort det kunde dagens vandring till vindskyddet på Knösen börja. Även den här dagen var det väldigt jobbigt i början. Inte nog med att packningen fortfarande var väldigt tung, så gick vi lite fel igen, på grund av dåliga markeringar. Skåneleden borde ses över på en del ställen! Vi gick en lång bit längs havet. Det var jättefint och vi såg ett djur, som liknade en sork, som hade fångat en vattenorm. När vi stannade till för att fika, fick hundarna bada.

Efter att vi hade gått på en lång, bra stig kom vi fram till Norrvikens trädgårdar. Härifrån började vad vi nu kallar för ”Skåneledens helvete”. Det var extremt branta uppförsbackar, både på asfalt och inne i skogen där det var jordbackar med trasiga trappor utan ledstång eller ingen trappa alls. När den ena backen var avklarad var det bara att ta sig an nästa. Här var man nästan glad att man hade en hund som drog lite i kopplet! Fullständigt utmattade satte vi oss i skogen och lagade soppa. Det var en välbehövlig paus för både hund och människa. Efter att vi hade fått lite mat i magen fortsatte vår vandring i uppförsbacke. Det tog inte lång tid förrän pulsen hade rusat från normal till hög. Sen kom vi till vad vi trodde var högsta punkten, det började att gå lite nerför. Vi passerade några små byar med jordbruk, hästar och kor. Vi träffade några som var ute på dagsvandring. De flög fram med sina lätta små packningar. Vid det här laget var vi så himla trötta att vi längtade något enormt fram till vindskyddet, och det blev ju inte bättre av att stöta på pigga vandrare med nästintill ingen packning alls. Törstiga var vi också, vårt vatten började att ta slut. Vi hade inte riktigt så bra koll på hur långt det var kvar till vindskyddet, så vi visste inte riktigt hur långt till vi skulle gå. Ibland trodde man att man var nästan framme. Då pinnade vi på som in i, och sen visade det sig att vi inte alls var framme. Då försvann alla krafterna igen. Sista biten fram till vindskyddet var uppförsbacke (igen). När vi kom fram orkade vi inte ta ett steg till. Efter att vi hade pustat ut var det dags att hämta vatten. Det fanns en pumpkran där, så det var bara att sätta igång att pumpa. Det var inte världens lättaste uppgift att försöka fylla våra PET-flaskor med vatten från den kranen. Vattnet rann ju inte precis ut i en fin stråle som det gör i en vanlig kran, nej det sprutade åt alla håll och kanter. Men till slut så gick det. Väldigt svettiga och ofräscha så längta vi efter en dusch. För att göra det bästa av situationen tog vi på oss bikini och försökte tvätta oss så gott vi kunde i pumpkranens iskalla vatten. En fick pumpa för kung och fosterland, medan den andra fick tvåla in sig och skölja av sig snabbt som tusan. Det var en uppfriskande upplevelse! När vi sedan satt och åt pasta till kvällsmat kom det en alldeles genomsvettig man med stor packning halvspringandes fram till oss. Han hade börjat i Brammarp på morgonen och skulle vidare till Torekov innan kvällen. Samma sträcka som vi skulle gå på tre dagar gick han alltså på en enda dag! Han stannade bara till hos oss för att hämta vatten i kranen. Även om han var galen (!) så kunde han i alla fall se skillnad på våra hundar, en cocker och en springer. Själv hade han amerikansk cocker spaniel. Han hade haft med hunden på vandring innan, men den orkade inte följa med nu. Inte undra på det, sådant tempo som han höll. Det tål att sägas en gång till: galning! Han kutade vidare och vi började att förbereda oss för att sova. Efter att ha klarat av både klättring och svårtillgänglig skog (ja, det stod så i etappbeskrivningen) under dagen så kände vi oss nöjda med vår prestation. Den värsta biten på vandringen var nu gjord och vi kände att vi faktiskt skulle klara av det här. Morgondagen skulle bli en lätt match.

Dag 3 torsdag 14 augusti, Knösen – Torekovs camping 10 km

Även den här morgonen vaknade vi väldigt tidigt. Jag hade inte sovit särskilt bra. Liggunderlag är inte speciellt bekvämt, och det blir ju inte bättre av att man inte heller har någon kudde. Linda hade däremot sovit bättre på sin luftmadrass. Hundarna verkade också ha haft en bra natt. Vi var så rädda att de skulle frysa, så de hade sovit ordentligt inbäddade. Vi hade bestämt sedan innan att vi skulle ha med oss havregryn så att vi kunde koka gröt den här morgonen. Eftersom man inte kan ha med sig någon mjölk så hade vi i alla fall köpt sylt så att det skulle bli lite gott ändå. Men nu var det så att vi hade glömt sylten hemma. Vi fick alltså äta havregrynsgröt utan mjölk och utan sylt till frukost. Det ända vi hade var socker och digestivekex som jag smulade i för att desperat försöka göra det lite godare, men det hjälpte inte speciellt mycket. Det var inte bland det godaste som jag har ätit, men det gick ner i alla fall. Efter att vi hade packat ihop våra saker (som låg utspridda över hela vindskyddet) och fyllt våra PET-flaskor i kranen (vilket inte var så lätt) påbörjade vi dagens vandring. Efter gårdagen ville vi absolut inte gå i fler backar, men vi hade inte så mycket att välja på. Det började med uppförsbacke direkt. Efter bara en liten stund kom vi upp på höjden Knösen, 154 m.ö.h. Här hade man en underbar utsikt över allt det som vi hade gått uppför. Härifrån började det sedan att gå nerför. Men det var minst lika jobbigt att gå nerför som uppför. Man hade ju en packning på ryggen som man skulle bromsa också. Efter en lång bits vandring på kanten av mäktiga klippstup (lite läskigt faktiskt) så kom vi fram till Hovs hallar. Vi pustade ut och skulle belöna oss själva med en mjukglass. Men mjukglassmaskinen var sönder, så det fick bli en annan glass i stället. Det började att duggregna lite, men vi hade tur, det drog förbi. Efter att vi hade hämtat nya krafter fortsatte vår vandring nu utmed havet. Det blåste en del, och vinden tilltog under hela dagen. Längs kusten var där ingen skog, utan bara en massa sten så det blåste rätt rejält. När vi skulle laga lunch försökte vi hitta lite lä bakom ett skjul, men det blåste nästan lika mycket där. Sista biten fram till Torekovs camping, där vi skulle övernatta i förtältet till min kompis husvagn, var bara stenbelagd. Vi passerade bl.a. de så kallade ”Gröthögarna”, åtta stenhögar på rad där man hade begravt människor för väldigt länge sedan. Till slut kom vi fram till campingen. Vi hittade husvagnen och kunde äntligen lägga av oss våra ryggsäckar.

Efter en välbehövlig dusch gick vi och hundarna för att handla något att äta. Vi hade levt på pulvermat i tre dagar och var nu riktigt sugna på riktig mat och godis. ”Riktig” mat blev det kanske inte. Jag åt en Felix-paj och Linda åt Gorbys-piroger. Jag som inte egentligen tycker så mycket om Felix-pajer, tyckte att den smakade underbart nu. Efter maten var det godis och tv-tittning som gällde. Hundarna låg vid respektive mattes ryggsäck och sov. Resten av kvällen gosade vi med hundarna (och letade efter fästingar), spelade kort och Yatsy. Vi hade det rätt mysigt faktiskt, så mysigt som man kan ha det i ett förtält. Det hade fortsatt att blåsa hela kvällen och när vi skulle gå och lägga oss blåste det så mycket att hela husvagnen skakade. Vi skojade om att vi skulle vakna upp nästa morgonen med en tall mellan oss. Tack och lov hände inte det (Saga sov mellan oss). Jag tyckte att jag hade det riktigt lyxigt den här kvällen. Till skillnad från natten innan i vindskyddet så hade jag både kudde och en extra dyna ovanpå liggunderlaget. Det var jätteskönt, inte om man jämför med min egen sång förstås, men då kändes det jätteskönt. Trots att det kändes som om förtältet skulle lyfta så somnade vi ganska snabbt. Vid det här laget var våra kroppar väldigt trötta.

Dag 4 fredag 15 augusti, Torekovs camping – Torekovs hamn 0,5 km

Både tält och husvagn stod kvar när vi vaknade på morgonen, men vinden hade inte avtagit. Regnet var också på väg mot Torekov. Vi hade avsatt den här dagen till att gå så långt som vi kände för. Lindas föräldrar kunde hämta oss var vi ville. På grund av det dåliga vädret bestämde vi oss för att sätta punkt för vandringen och stanna i Torekov. Lindas pappa skulle komma efter lunch, så nu hade vi några timmar att fördriva tiden. Vi började med att gå och handla lite frukost. Det var underbart med färska frallor jämfört med gröten som vi åt dagen innan. Efter frukosten tog vi en liten ”förmiddagsvila”. Både vi och hundarna var trötta. Sovsäckar, människor och hundar hamnade i en hög på golvet i förtältet. När vi till slut hade samlat krafter till att resa oss var det dags att städa. Packa, ut med allt, skaka och så in igen. Sen var det färdigt. Vi gick en liten runda med hundarna, utan packning. Det var länge sedan det kändes som en befrielse att få gå utan ryggsäck. Vi fullkomligt flög fram genom skogen. Vilken lyx att gå utan packning! Klockan började närma sig lunch. Vi bestämde oss för att gå in till Torekovs hamn för att köpa glass medan vi väntade på skjuts hem. Under tiden vi satt där och väntade kom regnet smygande. När Lindas pappa kom gjorde vi nästan vågen. Hundarna somnade så fort de hade lagt sig i bagageluckan. Äntligen var vi på väg hemåt! Det kändes både skönt och lite vemodigt att vandringen var över. Vi hade ju trots allt haft väldigt roligt. Men det skulle bli skönt att få komma hem till säng, dusch, toalett och sist men inte minst mat.

Sammanfattning

När vi tänkte tillbaka på de fyra dagarna som hade gått kom vi fram till att det roligaste hade varit att det hade varit så himla jobbigt. Det är mycket möjligt att den här dagboksberättelsen är lite negativt vinklad, men det beror bara på att det var så jobbigt och att vi faktiskt var jättetrötta. Men jag kan intyga att vi inte alls var sura och negativa under vandringen. Varje gång som vi kom till en ny uppförsbacke så tog vi oss an den med ett leende på läpparna, istället för att bli sura. Under de fyra dagarna som vi var ute hade vi många skrattanfall! Det är inte alltid så lyckat när man står i en backe med full packning på ryggen och en hund som vill vidare.

Vi är väldigt nöjda med både vår egen och hundarnas prestation. Under den första vandringsdagen var vi inte säkra på om vi skulle klara av det. Men med två starka viljor gick det. Hundarna var också väldigt duktiga. För det första gick de väldigt bra ihop. Inget bråk och inte heller något onödigt lektrams. Vi trodde att hundarna skulle ta ut sig helt, i alla fall Milka. Men hon pinnade på och tog täten nästan varje dag. Jag visste i och för sig att Saga är outtröttlig, men jag trodde ändå att detta skulle kunna ta kol på henne. Men efter någon timmes vila så var hon lika sprallig som vanligt. På morgnarna var hon helt galen, hon gick på precis som om hon var orolig att vi inte skulle vandra mer.

Nu så här i efterhand när jag tittar på fotona blir man lite sugen på att ge sig ut igen, för det var verkligen jättehärligt. Man får uppleva så mycket när man är ute på det sättet. Vi såg många olika sorters djur, bl.a. två rådjur, flera rovfåglar, en jättelarv, en kopparorm och sorken i havet. Så vem vet, det blir kanske en ny tur till nästa sommar, och då ska givetvis hundarna följa med!

/ Jessica (med vissa inlägg och fina avslut av Linda)